0:ning

Idag började min första termin som sjuksköterskestudent.
Informationsträff samt rundvandring på campus. Trevligt var det på
(läkar-?)villan där de bjöd på bullar, saft, te och godis. Och
kondomer. Men jag tog ingen sådan för de verkade inte så
välsmakande. Jag kan ju haft fel, iförsej.
På kvällen var det första nollningsaktiviteten och då träffades vi
på universitetet igen och lekte lekar. Jag tyckte att det var väldigt
roligt. Vi tävlade i olika lag och samlade poäng genom att vinna
olika aktiviteter. Ledarna sa i början att man kunde få poäng genom
att smöra så jag körde ganska hårt på det. Flörtade hela kvällen
med en av ledarna, utan något vidare gott resultat. Jag fick dock mina
extrapoäng i slutet när vi skulle sjunga en sång med laget. Jag
sjöng två soloverser om min kärlek till henne vilket resulterade i
två poäng i bonus plus att vi vann deltävlingen.

Jag hade som sagt väldigt kul, men jag är samtidigt lite kluven till
mitt eget utförande. Jag märker kvällar som denna hur viktigt det
verkar vara för mig att hela tiden toppa allt som alla gör för att
känna mig nöjd. Jag oroar mig lite grann i efterhand att jag tog för
stor plats (eftersom att det var mer eller mindre min solodel som
gjorde att vi vann), men samtidigt verkade det bara vara jag som hade
sådana idéer och jag tycker inte heller det känns rätt att jag ska
hålla igen bara för att de andra inte är lika spralliga som jag.
Ändå känner jag obehag inför tanken att någon skulle irritera sig
på att jag nästan gör det till en "one man show". Det här måste
vara ganska luddigt för den som läser men jag ids inte vara mer
detaljerad. Hursomhelst, grejen är den att jag antagligen aldrig hade
kunnat känna att kvällen vara lika rolig om jag inte fått brilljera
och vinna. Är det så för alla? Jag tror att det är jag som har
någon slaga tvångsidé att alltid sticka. Idag på dagen kände jag
mig lite konstig, som att jag inte hade kontroll på situationen. Jag
kom fram till att det nog var för att klassen var så stor att jag
inte fick någon bra överblick över den och svårt att sticka ut. Och
ingen chans att "imponera" på hela gruppen. Det är egentligen sjukt
hur jag tänker i form av att "imponera" på andra. Det har varit
viktigt för mig hela mitt liv. Jag har alltid mått som bäst när jag
trott att jag imponerat på någon, fått visa upp någon färdighet
som de inte trodde att jag hade. Jag minns att jag inför skolstarten
på IB övade på att spela piano, och på handvolter, och lite grann
på att jonglera och så bara för att kunna använda det till att
imponera på någon på skolan när tillfälle gavs. Jag måste tyckt
att jag var helt fantastisk. Jag hade till och med planerat att jag
inte skulle avslöja för många av det jag tänkte på som "mina
talanger" för fort, för att hela tiden kunna plocka fram nya och
överraska. Jag är nog aningen vettigare idag, men det finns
fortfarande kvar i stor utsträckning. Jag har bara försökt lära mig
själv att ta det lugnt och försöka att inte ta varje chans att
brilljera. Dels för att det är ett beteende som rimmar illa med
Kant's kategoriska imperativ (kanske skriver jag även detta för att
få lite imponeringspoäng), dvs att man handlar som om det man gjorde
skulle upphöjas till allmän lag gällande alla. Det skulle inte funka
om alla hela tiden drevs av att försöka överglänsa varandra i alla
möjliga små och stora situationer. Dels så känner jag mig ibland
besvärlig på grund av mitt behov att vara bäst. Dels så är jag
faktiskt rädd för att göra andra ledsna genom att göra sånt som
dom inte kan. Exempelvis den bakåtvolten som jag gjorde efter sången
idag. Detta låter kanske väldigt konstigt och det är nog också det.
Men jag tänker alltid intuitivt att alla andra reagerar på olika
saker på samma sätt som jag gör. Eftersom att jag ALLTID jämför
mig med allt som alla omkring mig gör så skulle jag antagligen tycka
att det var jobbigt om någon av de andra kunde något som jag inte
kunde och fick uppmärksamhet för det. Jaja, det är mycket knasigt
som försigår i mitt huvud så jag hoppas att jag snart får en tid
hos psykologen på studenthälsan som jag sökt till så att de kan
tala lite vett i mig. Fram till senare, adieu!